"När den sista fisken är uppfiskad, och det sista trädet nedhugget, först då ska den vite mannen förstå att man inte kan äta pengar."

Ett inte lika enkelt inlägg...

Jag skriver som ni säkert redan vet en uppsats om skog. Mer i detalj handlar det om att granska en certifiering för hållbart skogsbruk i Sverige. Jag har med tiden både fått ett starkare intresse för skogen och alla dess värden och även blivit insatt en hel del i de konflikter som ibland uppstår. Men nog om det, för det jag i egentligen vill prata om är en rädsla. Rädslan för att konflikter inte kommer att lösas eller lösningar inte kommer att finnas, förrän det är försent för att ens försöka.

Jag har följt en utredning och debatt kring en väldigt skyddsvärd skog, nämligen Änokdeltat. Den hotas idag av att till stor del avverkas, trots att flera större områden där idag är märkta biotopskydd. Skogsstyrelsen starkaste argument för att inte skydda hela skogsområdet är att det är ett allt för stort område för att kunna skydda hela, något som klart och tydligt står i lagstiftningen. Men det är tydligen inte lika tydligt att värdefulla arter kräver stora sammanhängade områden för att de trivas, eller att fjällnära skog ska skyddas. Utan staten tjänar helt enkelt inte på att spara skogen. Denna skog skulle kunna klassas som ett världsarv, en betydelsefull del av den enda riktiga "vildmark" som överhuvudtaget finns kvar i de nordligare delarna i världen. Men icke.

Jag ska vara helt ärlig och säga, att jag ibland kan förstå kompromisser, att vi lever i en värld som till mestadels byggs på, förlåt, ingrodd kapitalism. Därför blir det svårt att spara på allt, lägga undan det till framtidens tokstollar istället, och hoppas att de kan uppföra sig bättre i sandlådekonflikten. Vissa saker måste få ta plats och värna en ekonomisk välfärd. Men varför ta från något av de finaste och möjligen ett av de allra värdefullaste områden som finns kvar i landet? Hur tänkte dem då?

Mer om debatten finns bland annat på Miljöaktuellts hemsida.